Södra Råda gamle kirke var en trekirke som lå på neset mellom sjøene Vänern og Skagern i Södra Råda sogn i Värmland, i Gullspång kommune, Västra Götalands län. Den ble bygget på 1300-tallet og brant ned rett før klokken 2.30 lokal tid natten til den 12. november 2001.
Kirken var en av Sveriges eldste bevarte trekirker og ble påbegynt på 1310-tallet. Den var bygget i furu og utvendig dekket av tjæret spon. Innvendig var noen av de mest spektakulære middelaldermalerier i Norden og det var planer om å foreslå kirken som verdensarvsted. Hele det indre kirkerommet var dekket fra gulv til tak med malerier, fortrinnsvis med bibelske motiver.
Gjennom årringdatering har man konstatert at byggingen av kirken startet på 1310-tallet og man vet at kirken sto klar senest år 1323 da de eldste kunstverkene i kirken ble malt.(wikipedia)
I Dalarna/Mora distriktet de siste årene har det vært gjennomført noen seminarer med fokus på middelalder bygninger i området, noe de har veldig mye av, hvor vi deltok. Her kom vi i kontakt med en gjeng med håndverkere (Tradisjonsbærarna) som jobber med å rekonstruere Södra Råda kirke. De jobber noen uker i året med å produsere frem materialer til kirken og da så prosessuelt rett som de mener det lar seg gjøre. Vi avtalte at vi burde besøke dem når de var i produksjon, da det er interessant for oss å se hvordan de tenker og jobber med middelalderen fra en håndverkers perspektiv.
I år var det taktro, vindskier i vinkel, mønkjøl og takspon som skulle produseres, de hadde holdt på i 2 uker når vi ankom skogen, for all produksjon skjer ute i skogen, kun ferdig materialer blir kjørt til kirken.
Mye av verktøykassen de hadde lignet mye på vår, de hadde en del flere kopier av middelalderøkser, noe vi passet på å prøve ut i de forskjellige arbeidsprosessene vi deltok i.
De har valgt en arbeidsmåte for kløyving som er litt annerledes enn hva som er tradisjonen i Norge. All kløyving de gjør som skal bli bord, planker, sperrer, boks, alt som ikke skal bli halvkløyvinger, starter de med å hugge stokken til boks først, så kløyver de den i to og evt. videre i to, de har fått ut 8 bord på 6 meter av en første stokk med denne teknikken. De har fått ut 8 sperrer på ca 3″ x 3″ på 13 meter av en stokk med denne teknikken, så de får det til. Et spørsmål som vi stilte var kildene til denne fremgangsmåten, Karl Magnus Melin, fortalte da om en muntlig overlevering til han at en sønn hadde vært med far sin i skogen og sett/deltatt i nettop å hugge boks før de kløyvde det, men da på høye bukker (noe som er vanlig i Skåne distriktet), han refererte til illustrasjoner hvor spesielt to cistensiensermunker kløyver med klubbe og en situasjon fra et tysk eventyr hvor en ape sitter på en stokk med øks men der er det ingen klubbe med. En inskripsjon fra et Svensk takverk (en sperre) i en kirke sier » jeg er kløyvet på to sider), dette er skevet på latin, to sider var økset( rydd) og to sider kløyvet uten noen videre øksing. Den andre store forskjellen fra Norsk tradisjon de jobber konsekvent med klubbe som de slår på øksen med, enten alene eller to mann, en med øks en med klubbe.
Det som er verdt å merke seg er at begge illustrasjonene fra tyske eventyr er stokken økset til boks først og de kløyver fra enden.
Når stokken er ferdig økset ned til boks snorslår de den i marg, setter først øksen i endeveden slår lett med klubba, flytter den opp på stokken og begynner å gå langs sotlinja, er det mye vridning i stokken flytter de litt frem og tilbake slik at de styrer kløyven veldig nøye. Først går de en gang lett over hele lengden på stokken, så slår de en gang hardere, så snur de stokken og gjentar prosessen. Så setter de inn en kile i endeveden og begynner å kløyve. Nå slår de med klubbe og øks hardt og snur stokken ofte så man jobber med begge sidene over og under siden samtidig. Slik at ikke det skal gå skjevt ut på undersiden. Selve kløyvingen kan sammenlignes med Nils Nilsen Anti sin metode bortsett fra lengdene på emnene.
Dette fungerer veldig bra. Vi hugde boks og kløyvde både første og andre kløyven og fikk frem svært gode kløyver. Hugde ned bord på 6 meter ned til 20 mm til taktro av andrestokk med stor kvist. Man alltids spørre om kildene er gode nok i denne sammenheng, men metoden fungerer godt.
Billedsevensen er fra flere forskjellige stokker, men viser hovedtrekkene i arbeidsmåten.
Tradisjonelt bygghandverk 
Hva er omtrent tidsforbruk her? Min begrensede erfaring med gamle teknikker ellers tilsier at de ofte er overraskende kjappe når man først kan teknikken, f.eks. er kapping med håndsag ofte raskere enn å sette opp og så bruke ei motorisert sag, det å høvle et bord flatt med håndhøvel er ofte kjappere enn å finne fram avretter og tykkelseshøvel og få satt de opp osv. Dette gjelder selvfølgelig for små kvanta. Jeg er nysgjerrig på hva dere brukte av tid her.
LikarLikar
Det er ganske omfattende og mangefasetert spørsmål du stiller. Når det gjelder tidsbruk så er det svært mange faktorer som spiller inn. kvasse verktøy, kvalitet på stokken, kvisstsetting, kondisjon, erfaring, frost i stokken, o.s.v…..men man må regne med at det tar fort to dager fra man starter på å felle et tre til man har hugget det til boks og så kløyvet ut plank, av både 1. og 2. stokken. Når det gjelder dine tanker rundt tradisjonelle verktøy kontra moderne verktøy må du ta i betraktning at de må settes opp de også, sager må files (settes opp, det kan fort ta 2 timer å kvesse og vike en sag), høvler må kvesses (settes opp) og justeres og ikke minst brukeren må ha erfaring med det verktøyet man til enhver tid skal bruke, først da vil produksjonstiden gå litt ned.
Verkstedene som har motoriserte sager og høvler står de for det meste ferdig til bruk hele tiden så det er ganske raskt å høvle eller dimensjonere materialer, (en avretter veier jo fort 3-500 kg) så det er ikke bare å rydde den unna og finne den frem. Selv har jeg til en hver tid 3 motoriserte sager oppmontert (kapp , kløyv og bandsag) klar til bruk.
5 grindsager tilgjenelig som jeg bruker nettop som du antyder til enkelt oppgaver i små kvanta. Det kommer mye an på hva jeg skal lage og om arbeidsprosessen er en del av oppgaven, som definerer valg av verktøy.
LikarLikar
Takk for eit grundig og gjennomarbeidd innlegg på bloggen. Det verkar å ha vore ein lærerik tur til Sverige. Det er ikkje spesielt gode kjelder denne arbeidsmåten er basert på. Ein kan difor spørje seg om kor vidt den baserer seg på ei tradisjonell tilnærming, eller meir i tråd med slik som er vanleg innanfor eksperimentell arkeologi? Det ville då vere naturleg å gå vidare med å setje seg inn i korleis arkeologane arbeider «vitenskaplig» og systematisk innanfor feltet eksperimentell arkeologi? Det er likevel ein god start at det fungerer og blir brukbar material av det.
Det burde vere mogleg å leite etter spor i kløyvde bord frå mellomalderen som kan indikere at ein tilsvarande metode kan ha vore brukt. Bord nær margen og med vankant vil utelukke at metoden kan ha vore brukt. Tilsvarande om ein berre finn 1. bord. Vidare om ein finn fleire bord som er kanta til nøyaktig same breiddemål kan dei vere ein indikasjon på at ein slik arbeidsmåte kan ha vore brukt? Eg kjem ikkje på å ha sett slik material, men eg har heller ikkje leita overalt.
Som du er inne på kan sjølve kløyvinga minne om arbeidsmåten eg har lært av Nils Nilsen Anti i Karasjok. Han sjølv kløyvde helst kortare lengder, men metoden er ikkje begrensa til å kløyve korte lengder. Ein viktig detalj som er forskjellig er at Nils absolutt ikkje ville slå på ei øks, men brukte øksa til å hogge med og kilar til å slå på. Ein annan skilnad er dei lange kilane (kring 5/4 alen lange og 2 ½» tjukke i enden) som Nils brukte i rotenden på treet. I tilegg var Nils nøye med å hogge eit skår i rotenden for at kilen skal entre betre.
I Sverige har vi tilsvarande i filmen «Skidmakaren från Gielas» der han kløyver bjørk etter ein metode som minner om arbeidsmåten til Nils. Han hogger også ei skår i rotenden for å lette entringa til kilane. I denne filmen slår han på øksa, men seier samstundes at faren, som han lærte arbeidet av, ikkje ville slå på øksa men hadde så god trening i å bruke øks at han hogg i staden for å slå på øksa. Det harmonerer med det eg har lært av dei eldre erfarne tømrarane som eg har arbeidd med. Ein skal aldri slå på øksa, heller ikkje med ei treklubbe. Dette var nok enda meir sentralt i mellomalderen når øksene var smidd at eit jarn som var vesentleg mjukare enn det vi finn i dagen økser. Kunne det vere ein tanke å utvikle arbeidsmåten vidare og trene seg opp i arbeidet så ein slepp å slå på øksene?
LikarLikar
Fin beskrivning Kai!
En kommentar till Roalds inlegg. Vi har fått informationen att använda klyvd styrning av blockat timmer av en traditionsbärare, precis som i fallet med de moderna uppteckningarna från Norge så är avståndet i tid till mellomalderen problematisk. Vi har däremot hittat många exempel på medeltida brädor som med stor sannolikhet visar på att man inte som i sen tid endast fått två brädor ur varje stock utan vanligtvis 4. Spår av själva spårningen är extremt svår att finna eftersom man som regel efter klyvningen renhugger plankan. Men vi har hittat ett exempel på där man ser att yxan slagits ner och inte svingats på frihand.
Vi kan på bevarade trobrädor se att man inte alltid blockat till skarpkant som vi mestadels gör och som de tyska träsnitten visar utan ibland har man kluvit fyra brädor med viss vankant kvar. Vi har även provat det utan större problem. Ifjol klöv vi fram 8 brädor som var över 6 meter långa ur en och samma stock bara för att testa, det är dock tidseffektivare att göra 4 ur en stock. Jag vill inte jämföra vårt arbetssätt med experimentell arkeologi. Vanligtvis görs experentell arkeologi av personer som är amatörer inom det område de gör experiment alternativt anlitar de någon modern hantverkare att utföra experiment åt dem. Vi utför istället hantversvetenskapliga laborationer. Skillnaden är att vi som utför experimenten är hantverkare som tränats i att kunna dekonstruera vårt kunnande och lägga det vi lärt oss åt sidan. Det är originalmaterialet i form av brädor och huggspår som är våra lärare. Genom att titta på originalmaterial kvantitativt, tillsammans har vi varit på 100tals kyrkvindar, kan vi efterhand få en förståelse för vad som under medeltiden varit en norm för vad som ansetts som godtagbart hantverk. Vi kan då se vad som är ovanligt bra och ovanligt dåligt. Det stämmer inte nödvändigtvis överens med nutidens syn på gott hantverk eller på slutet av 1800-talets. Men det som för oss är intressant är att åstadkomma varken bättre eller sämre hantverk än vad det medeltida materialet uppvisar.
Exempelvis är det i nutiden ganska vanligt att hantverkare anser det som viktigt att alla eggredskap är extremt vassa och inte har repor. På medeltida brädor, timmer osv hittar vi ofta spår efter repor i eggen. Dessa spår underlättar för oss att tolka och förstå vilken arbetsprocess man använt sig av. Och uppenbarligen är det inte hela världen om man får en liten repa i eggen för oss heller. Man kan ju inte lägga tid enbart på att bryna…
Under 1100-talet uppfördes den absoluta merparten av kyrkorna i Sverige och Danmark. En ofantlig mängd trobrädor behövdes då. Att hantverkare då valde att utveckla arbetsmetoder och göra dessa mer effektiva är ju högst normalt. Att stå och svinga yxa och endast få 2 brädor istället för att använda en effektiv metod där man enkelt kan få ut 4 brädor verkar som en dum ide. (Nu kan man ju inte av allt virke få ut 4 brädor. Vid klyvning av trobrädor till Ingatorps tiondebod var skogen vi hade att tillgå väldigt kvistig långt ner på stammen och då blev det inte rationellt att klyva fram 4 brädor. Vi brukar ju av andrastocken endast klyva fram två brädor för där är ju även stora kvist.)
För den som är mer intresserad av styrd klyvning och beskrivning av belägg från kyrkvindar, medeltida bilder och traditionsbärare kan jag hänvisa till artiklar jag lagt ut på Academia.edo under mitt namn Karl-Magnus Melin.
PS en helt färsk undersökning gjord av dendrokronolog Hans Linderson i samarbete med undertecknad av en av Lunds stifts kyrkdörrar gav följande resultat:
Den är från 1100-talet som tidigare bedömts stilhistoriskt vad gäller smidet. Men Dörrbladet som består av 3 brädor kommer från samma stock som uppenbarligen klyvts med någon form av klyvd styrning, där resultatet ger mer än 2 brädor!
LikarLikar
Eg har fulgt godt med på dei ulike forsøka som er gjort i Sverige dei siste åra. For det meste gjennom det som er formidla gjennom ulike rapportar og videofilmar som viser arbeidet. Eg har også lagt merke til at det skriftlege arbeidet i liten grad viser til eldre relevant litteratur, arkivmateriale som spørjelister o.l. og arbeid som andre handverkarar har gjort på dette feltet. Då tenkjer eg fyrst og fremst på materiale frå Sverige og Noreg, der det finnast ein stor rikdom av kjelder på dette emnet. I Noreg kan vi i skriftlege kjelder spore kløyvetradisjonen, slik eg har lært den av tradisjonsberarar som Konrad Stenvold, Anders Nilsen, Johan Stenvold og Lyder Johnsen, tilbake til tidleg 1600-tal. Det er ein periode på nær 400 år med ein kontinuerleg tradisjon. Det fører oss ikkje tilbake til 1300-talet, men det er likevel ein nokså lang periode der vi kan vere sikre på at ein har nytta same arbeidsmåten til kløyving av bord.
Det er ikkje noko i denne arbeidsmåten som er til hinder for å kløyve meir enn 2 bord av kvar stokk. Det er ganske vanleg å kløyve 4 bord av kvar stokk når ein har brukbart og passe stort tømmer. Dette er noko eg har gjort både saman med Konrad Stenvold og også gjennom eige arbeid på ei rekke seminar og liknande gjennom dei siste 20 åra. I tillegg er det ei rekke andre arbeidsmåtar som er dokumentert for kløyving av bord. Dei fleste av desse er også aktuelle i samband med kløyving av meir enn 2 bord pr. stokk. 4 bord av kvar stokk er nokså vanleg. Det er mogleg å lese om noko av dette her på bloggen: https://tradisjonshandverk.com/category/arbeidsteknikkar/kloyving-av-tommer/
LikarLikar